Leif Larsson, tidigare VD och ordförande för MAF Sverige, har lämnat oss efter en längre tid av sjukdom. Han lämnar oss i stor sorg och saknad, främst hustrun Solbritt och barnen Cecilia och Eric med familjer, men även oss andra som fanns med i vänkretsen.
Leif var en kraftfull man med stor energi och positiv attityd. Han hann med en karriär som ingenjör inom Volvo Flygmotor och SAAB. Leif disputerade och gjorde även en akademisk karriär som professor och sedermera rektor för Skövde Högskola. Allt detta med en framåtanda som var ett kännetecknande drag för Leif.
Ändå är det inte de yrkesmässiga framgångarna som lyser klarast när jag nu ser tillbaka på Leifs liv och gärning. Det är troheten mot familjen, de nära och kära, och troheten till Jesus Kristus, viljan och önskan att vara en del i Guds rikes utbredande och på så sätt göra skillnad, göra skillnad på riktigt.
För oss som fanns inom Leifs ”sphere of Influence” innebar detta att man blev sedd, uppmuntrad men också utmanad. Vi är många som tagit nya, ibland djärva steg i Leifs närhet. Han fanns dock alltid där för att ge stöd, uppmuntran och goda råd när så krävdes.
Leif Larssons stora insats för MAF både i Sverige och internationellt är odiskutabel. Han kom att ägna sin senare del av livet åt att, genom MAF, bistå de svagaste i vår värld, de som ofta bor bortom att vägarna tar slut, med den hjälp av transporter som MAF ofta är de enda att hjälpa till med. Leif brann för att yrkesskickliga människor skulle kunna bidra genom MAF. Han vurmade även för dem som ”kom med på köpet”, de medföljande. Ofta samtalade vi om deras roll och hur den skulle kunna utvecklas. Leif var mån om att helheten av en människa måste hänga ihop, det professionella, det personliga men också den privata sidan av livet. Endast då kan man verka med sin fulla potential. Detta gäller även de som arbetar för missionen, ibland långt bort från civilisationen.
Jag var med i rummet när Leif bestämde sig för att fortsätta leva och verka trots cancerbesked. Vi satt då i Nimbuskyrkan på Öckerö och samtalade om frågan ”Vad gör jag med resten av mitt liv”? Som en konsekvens av detta beslut kom Leif bl. a. att ge ut självbiografin ”Att lyfta människor”. För många av oss, något yngre, har Leif blivit en förebild i hur man kan leva sitt liv fullt ut och fullborda det väl.
Så för några veckor sedan fick jag ett mejl från honom, ställt till Leifs hemförsamling. Ämnet var ”Om jag blir frisk”. Det innehöll tankar kring vad han skulle satsa på om han fick ännu en tid att leva. Men mejlet gällde även tankar kring församlingen. Det som tog tag i mig var rådet att se till att de unga fick tillgång till de bästa teologerna, inte bara tid för gemenskap och underhållning, utan få chans till en solid grund för sin tro. Detta var så typiskt Leif, mitt i den egna sjukdomen och sorgen tänkte han framåt, på de unga, på nästa generation.
Vi lyser frid över Leif Larssons minne. Leif fullbordade sitt lopp och han har gått till en bättre värld och jag är säker på att Leif redan gjort sig hemmastadd och att det där typiska västgötska skrattet redan hörts många gånger.
Vi ser fram emot att ses igen.
Tomas Brunegård
Senaste kommentarer